Bakgrund

Diskrimineringen mot personer med subkulturell identitet och stil pågår världen över och tar sig många uttryck. Gemensamt är dock att det ofta är fördomar som ligger till grund för de handlingar som sker, handlingar som sällan ses för vad de egentligen är: uttryck för diskriminering eller rena hatbrott. Mörkertalen är troligtvis enorma eftersom ingen statistik förs inom ett område som inte mäts. Hur omfattande är det? Det är svårt att svara på men det går att synliggöra om man törs lyfta fram händelserna och inte längre se dem som enskilda fall. Vi har genom historien förändrat vår syn på exempelvis hudfärg och sexuell läggning och vi har antagit deklarationer om mänskliga rättigheter. Alla dessa processer startade när man till slut vågade tala om problemen och valde att förändra saker.

På 90-talet, i West Memphis, Arkansas, dömdes Damien Echols till döden och två av hans kompisar till livstids fängelse för morden på tre pojkar, i en rättegång där deras kulturella identitet ansågs vara det starkaste beviset för deras skuld. Detta blev ett mycket omtalat fall med ett flertal olika dokumentärer (bl.a. av Peter Jackson och HBO) som belyste de märkliga omständigheterna kring vilka tre unga män dömdes för ett brott som de av allt att döma inte begått. En rörelse som stöttades av folk från hela världen, inklusive flertalet kända namn, kämpade för deras frigivning och mot orättvisorna. Damien Echols och de andra två har nu blivit frigivna i ännu ett kontroversiellt domstolsbeslut efter drygt 18 år i fängelse.

20-åriga Sophie Lancaster och hennes pojkvän attackerades i Bacup, Storbritannien, den 11 augusti 2007. Hon avled två veckor senare av skadorna. Det rubricerades inledningsvis som ett rån trots att inget stulits. Vad var då förövarnas anledning? Det som framkom var att Sophie och pojkvännen hade fel stil, tillhörde fel kultur, något som förövarna ansåg gav dem rätten att misshandla denna flicka till döds. För att hedra Sophies minne startade mamman Sylvia stiftelsen The Sophie Lancaster Foundation, vilket blev början på den nu välkända rörelsen som kämpar mot fördomarna mot subkulturer och för att förändra lagstiftningen kring hatbrott.

I februari 2010 avled den 24-årige Per Nordkvist i Göteborg av sina skador från en attack. Det har blivit ett mycket omtvistat fall och media tolkade initialt mordet felaktigt, som ett rån som gick snett, då Per befann sig vid en bankomat när han angreps. Ingen kunde ana varför Per blev attackerad förrän vid rättegången när det framgick att gärningsmännen känt till Per sedan tidigare. De hade uttryckt ett förakt och hat mot hans subkulturella klädstil. I domen mot 18-åringen framgick det att brottet hade ”hatbrottskaraktär”, men inget i lagen i Sverige ger stöd för att använda termen ”hatbrott” i sådana situationer. Reaktionerna har varit starka runt fallet och många gör bedömningen att ”Pelles” subkulturella identitet och val av stil var det som föranledde de händelser som ledde till hans död.

Detta är tre tragiska exempel av många världen över. Tyvärr är dessa inte unika fall, men kanske de som främst uppmärksammats. Fall på fall har uppdagats världen över där personer med subkulturell stil utsatts för övergrepp, hot, misshandel och än värre brott, baserat på deras val av kultur. Diskrimineringen mot personer med subkulturell stil går djupare än så rent strukturellt. Det har lyckligtvis ännu inte, vad man vet, tagit sig så många extrema yttringar som ovan i Sverige, men det förekommer. Exempelvis i Umeå 2013 berättade media om hur en ung man överfölls av ett gäng och misshandlades på grund av att han hade en subkulturell stil. Det har startats grupper på Facebook som för dialog om hur personer diskrimineras på arbetsplatser på grund av sin kulturella stil. Fall på fall uppmärksammas där personer, främst unga, med subkulturell stil utsätts för mobbing, påhopp, trakasserier och än värre.

Man behöver inte söka länge på sociala media för att hitta allt från hattexter mot personer med subkulturell tillhörighet, till vad som kan ses som uppvigling till förföljelse, misshandel och andra brott. Detta tar sig även uttryck i den fysiska världen i såväl mobbing som sådant som lagförs, dock inte med rubriken det kanske borde ha. Problemet ligger här i att det finns ett osynligt utanförskap som drabbar många och i synnerhet unga, sammanhang som ofta leder till psykisk ohälsa, utfrysning, med mera.

Ett Facebook-upprop skriver så här:
”Vi vill kunna få vara dem vi är och få framföra de kulturer vi är utav utan förtryck, utan att bli diskriminerade och förtalade. Vi vill få rätten att få finnas; att inte be om ursäkt för att vi inte följer normkulturen. Vi vill inte behöva förtrycka oss själva för att kunna få ta del av rättigheten till skydd och integritet. Diskrimineringslagarna bör därför även täcka individer inom dessa subkulturer. Brott mot detta borde vara likställt med att kränka någon på grund av deras religion, ursprung eller sexuella läggning.”

Hade de fall som beskrivits tidigare i texten varit handlingar mot personer av en etnisk grupp hade de varit skolexempel på hatbrott och hets mot folkgrupp. Men nu är det inte en folkgrupp som dessa främst identifierades som, utan de var subkulturella och skulle kanske lite grovt kunna kallas för ”gothare” eller något liknande. För den kulturen finns inget tydligt skydd i rättsväsendet. Även om subkulturer ofta företräds av unga är de inte ett ungdomsfenomen eller en isolerad trend utan en ofta pannationell kultur som påminner om etnicitet med gemensamma kulturella uttryck, språkliga referenser och liknande. Dessa uttryck kan vara så starkt kopplade till personen att den nationella identiteten är underställd det som kallas det subkulturella. Enkelt förklarat kan det finnas mer gemenskap över exempelvis nationsgränser inom ”subkulturen” än inom den nationalstat denne bor i. Vad man som individ gillar, ens uttryck, skapande och ens kulturella identitet är en stor del av människors identitet, så stor del att det många gånger även överskuggar kön, etnicitet, ålder, läggning och så vidare. Däremot hanterar samhället generellt detta på ett okunnigt sätt vilket leder till fördomar och diskriminering.

Visst har det ändå hänt mycket under åren. Numera höjer man inte så mycket på ögonbrynen åt en person som kanske har skinnbyxor, tuppkam eller tatueringar. Det var däremot inte länge sen okunskapen fick härja fritt och man oemotsagt dömde individer på grund av kulturell identitet med epitet som ”kriminell”, ”lågutbildad”, ”socialfall”, ”knarkare” och så vidare. I dag härjar fördomarna lika fritt men i nya former, former som leder till en passiv tillåtande diskriminering av den art som kan urarta i det som inträffade i Göteborg, i Umeå och i Bacup.

Arbetet för att synliggöra dessa orättvisor har bara börjat. I Sverige och världen har många unga engagerat sig i olika nätverk och börjat berätta om problemen. Kända personer har börjat tala om hur de behandlats illa, mobbats och trakasserats under sin uppväxt och ofta är det återkommande att de var ”annorlunda” med den gemensamma nämnaren ”stil” och kreativa uttrycksformer, med andra ord deras kulturella identitet. Det handlar om så mycket mer än stil. Det handlar om rätten till sin identitet, om rätten till subkulturell identitet.